Jag vet inte vad jag ska skriva för jag har inga ord just nu, normalt är skriva det som hjälper, men ibland når jag en gräns där jag inte ens kan skriva längre. Men jag försöker. Jo, egentligen går det alltid att skriva, en behöver bara tvinga sig själv, få ned det på pappret (eller mobilen) och bara inte bry sig om i fall det lyckas uttrycka det man vill säga eller inte.
Jag mår hemskt varje gång efter att ha pratat med psykologen, och vi har inte varit i kontakt länge. Att må piss är en skala, finns folk som mår sämre. Men jag mår sämre en skit just nu. Jag kan inte beskriva.
Jag trodde att allt hade ändrats sedan sist jag såg psykologen och berättade det glatt för henne men sedan visade det sig att jag egentligen, om nånting, mår sämre.
Jag är arg på henne, arg på alla, arg på livet. Stirrar surt (finns det något som heter “stingt”?).
Jag kan inte mer. Jag har lidit hela mitt liv, inte hela tiden som tur är, men så så mycket genom hela mitt liv, hela mitt 21-åriga liv, och jag är inte självmordsbenägen längre, jag tänker inte alls på det, jag vill leva, jag är 100% säker på att jag vill leva, och ändå är det precis som om jag vore självmordsbenägen, exakt samma trötthet på livet jag känner som när jag varit det,
Och jag har ljugit hela mitt liv, ljuger hela tiden, ljuger om att jag mår bra, ljuger om att jag har vänner, ljuger. för. mig. själv. Ljuger för mig själv! Jag vet inte vem jag är längre.
Jag har trasslat in mig i min egen hjärna och jag vet inte hur långt det är möjligt att komma ut därifrån vid det här laget.
Vill dricka eller skära mig själv just nu men måste hejda mig
Jag ljuger för mig själv och låtsas klara av livet, vardagen har börjat igen, jag trodde jag skulle kunna gå till skolan igen, men återigen, redan första dagen klarar jag inte att gå till alla lektioner. Samma sak om och om igen. Efter höstlovet, efter jullovet. Samma. Sak. Igen.
Jag är fast. Jag är så så fast och inser nu att jag bara har intalat mig något för jag inte stått ut längre.
Men inget är löst. Jag har lidit så mycket och LEVER inte riktigt. Mitt förflutna är trots allt en del av mig. Jag lever inte.
Jag ska gå och försöka få läkartid för antidepressiva. Och gå vidare i undersökningen av frågan om jag har autism.
Jag kan inte mer. Det här är inget liv.
Jag vet inte vem jag är eller vad jag behöver vid det här laget, har trasslat in mig. Kanske en kram.
